Kansanvalta.fi

Enligt en grundprincip är dessa rättigheter universella och odelbara. Med mänskliga rättigheter avses numera främst de rättigheter som tryggats genom internationella avtal.

Artikel 1 i FN:s allmänna förklaring om de mänskliga rättigheterna lyder: ”Alla människor äro födda fria och lika i värde och rättigheter. De äro utrustade med förnuft och samvete och böra handla gentemot varandra i en anda av broderskap.” Förbudet mot diskriminering, strävan att ge alla människor lika rättigheter, anses vara en hörnsten i de mänskliga rättigheternas utveckling.

Förklaringen om de mänskliga rättigheterna var en vändpunkt i de globala mänsliga rättigheterna

FN:s förklaring om de mänskliga rättigheterna från 1948 anses vara en vändpunkt i det globala arbetet för mänskliga rättigheter.

Förklaringen är inte ett juridiskt bindande internationellt avtal, utan som namnet säger, en förklaring som det internationella samfundet gett. Även om förklaringen inte är förpliktande har den haft juridisk betydelse i arbetet för de mänskliga rättigheterna.

FN:s stadga ålägger medlemsländerna att främja ett av organisationens ändamål, nämligen respekten för mänskliga rättigheter. Rättigheterna definieras inte i dokumentet och Förklaringen om de mänskliga rättigheterna kan därför ses som en precisering av stadgan.

Förklaringen om de mänskliga rättigheterna har även fungerat som utgångspunkt för en process som pågått i tiotals år, där stater och internationella organisationer har upprättat ett antal juridiskt bindande internationella konventioner för att trygga mänskliga rättigheter. Förklaringen kan därför ses som en utgångspunkt för de internationella avtalen om mänskliga rättigheter.

Mänskliga rättigheter som en del av folkrätten

Internationella människorättsfördrag hör till folkrätten. Folkrättens rättskällor är konventioner och andra internationella avtal som gjorts mellan stater eller mellan stater och internationella organisationer.

Internationella människorättsavtal och de människorättsnormer som definieras i dem förpliktar de stater som undertecknat avtalen. Internationella människorättsfördrag är juridiskt bindande. Till folkrätten hör, förutom människorättsavtal, även många andra internationella avtal som berör annat än mänskliga rättigheter.

FN:s människorättskonventioner utgör en juridiskt bindande grund för universella mänskliga rättigheter. De bredaste av FN:s människorättsfördrag är internationella konventionen om civila och politiska rättigheter från 1966 samt internationella konventionen om ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter.

Förutom dessa konventioner har man inom FN upprättat flera särskilda människorättsfördrag, såsom konventionen om flyktingars status, konventionen om avskaffande av rasdiskriminering, konventionen mot tortyr, konventionen om avskaffande av diskriminering av kvinnor samt konventionen om barnets rättigheter.

Internationella människorättsavtal har utarbetats förutom i FN även i flera andra organisationer, såsom i internationella arbetsorganisationen ILO och Europarådet.

FN:s människorättssystem kompletteras av de regionala systemen i Europa, Nord- och Sydamerika och Afrika. Till exempel är Europarådets Europakonvention om de mänskliga rättigheterna ett fördrag om tryggandet av mänskliga rättigheter och grundläggande friheter som fått en central betydelse för arbetet för de mänskliga rättigheterna.

Minoriteter och speciella människorättsfrågor

Det demokratiska samhällets prövosten är hur bra det behandlar minoriteter. Majoritetsdemokrati får inte innebära att minoriteternas rättigheter försummas.

Även om de mänskliga rättigheterna utgör ett jämlikt skydd för alla människor har det internationella samfundet ansett det viktigt att stärka vissa utsatta gruppers rättigheter genom särskilda avtal.

Sådana avtal är till exempel ovan nämnda konventionen om avskaffande av diskriminering av kvinnor och konventionen om barnets rättigheter. I många länder i världen är i synnerhet kvinnors, ursprungsbefolkningars samt kulturella och språkliga minoriteters mänskliga rättigheter mycket aktuella frågor.

Ett begrepp som utvecklas

Mänskliga rättigheter är inte en statisk helhet. Rättigheterna preciseras och utvidgas i och med den internationella utvecklingen och de internationella domstolarnas prejudikat.

I samband med rättsutvecklingen talas det om de mänskliga rättigheternas tre generationer.

Med medborgerliga och politiska rättigheter avses personliga friheter och rättigheter som tillhör varje människa som samhällsmedlem. Dessa rättigheter och friheter framhäver förhållandet mellan individ och stat.

Tanken är att individen garanteras vissa friheter som staten inte får kränka. De civila och politiska rättigheterna omfattar bl.a. rätt till liv, frihet och personlig säkerhet, skydd mot egendom, yttrandefrihet, religions- och samvetsfrihet samt ett förbud mot tortyr och omänsklig behandling.

Ekonomiska, sociala och kulturella rättigheter kallas andra generationens mänskliga rättigheter. Dessa rättigheter kännetecknas av att de inte förverkligas enbart genom att staten låter bli att ingripa i individens friheter.

Förverkligandet av dessa rättigheter kräver aktiva åtgärder av samhället. Det handlar om verkliga förutsättningar för människans välmående. De ekonomiska, sociala och kulturella rättigheterna omfattar bl.a. rätt till arbete, utbildning, hälsovård, bostad och en tillfredsställande levnadsstandard.

Den tredje generationens rättigheter är så kallade solidaritetsrättigheter. Utgångspunkten för den tredje generationens mänskliga rättigheter är FN-stadgans princip om folkens självbestämmanderätt. Tredje generationens mänskliga rättigheter omfattar bl.a. rätt till utveckling.

Rätten till utveckling har inte tryggats genom bindande människorättskonventioner. Den tredje generationen av mänskliga rättigheter har dock förts fram starkt på världskonferenser under de senaste decennierna.

Förhållandet mellan mänskliga rättigheter och grundläggande fri- och rättigheter

Med mänskliga rättigheter avses – såsom ovan nämnts – främst de rättigheter som tryggats genom internationella avtal. De mänskliga rättigheterna är en del av folkrätten.

Med grundläggande fri- och rättigheter avses friheter som tillhör individen och som tryggas i staternas nationella grundlagar. Konstitutionella grundläggande fri- och rättigheter är på det sättet en del av den nationella lagstiftningen i varje land.

Genom en reform år 1995 anpassades de grundläggande fri- och rättigheterna i Finland i praktiken till de internationella avtal som förpliktar landet. Bestämmelserna om grundläggande fri- och rättigheter infördes i samma form i grundlagen.

De grundläggande fri- och rättigheter som tryggas i Finlands grundlag motsvarar innehållsmässigt de mänskliga rättigheter som skyddas genom människorättskonventioner som förpliktar Finland.

Mer på demokrati.fi: 
Världspolitik

Mer på webben:
Mänskliga rättigheter [Utrikesministeriet] 

Uppdaterad 11.10.2006