Stater är fortfarande de centrala aktörerna inom världspolitiken. Internationella avtal och normer är resultat av förhandlingar mellan stater. De västeuropeiska staterna är med i 300–500 mellanstatliga organisationer. Staternas internationella samarbete gäller allt fler samhällsområden.

Världspolitiken präglas av oenighet och samarbete

Världspolitiken karakteriseras till synes inte alltid av omfattande samförstånd och samarbetsvilja. Krig är det yttersta sättet att lösa tvister mellan stater.

I världspolitiken eftersträvar stater beslut och förhållanden som gynnar dem själva. Även i Finland sägs det ofta att landet i första hand borde driva sina ”egna intressen”. Beslutfattare, medborgaraktivister och teoretiker har olika uppfattningar om vilket som är världspolitikens ”riktiga väsen”. Somliga anser att världspolitiken i grund och botten handlar om att stater för en självisk kamp om begränsade tillgångar och välfärd.

Det vore dock ensidigt att påstå att världspolitiken endast är självisk verksamhet. Stater och nationer har allt fler gemensamma mål som de arbetar för. Sådana syften är till exempel fredsutvecklingen i Mellanöstern, höjningen av levnadsstandarden för de allra fattigaste och minskningen av växthusgaser. Det finns många som anser att staterna utgör en allt tätare gemenskap vars medlemmar delar samma värderingar.

Europeiska unionen är ett exempel på hur intensivt det mellanstatliga samarbetet kan bli såväl inom politiken som inom förvaltningen. EU bedriver övernationell politik med beslut som är bindande för medlemsländerna. Även myndigheterna har skapat omfattande nätverk; till exempel samarbetar EU-ländernas polis-, utlännings-, tull-, gräns- och rättsmyndigheter för att öka den inre säkerheten.

Stater, beslutsfattare och medborgare

Inom världspolitiken kan demokrati betyda att medborgarna på olika sätt kan förhandla och delta i diskussionen om beslut och lyfta fram frågor som är viktiga för dem på den politiska agendan. Medborgarna måste också kunna utvärdera politikens ändamål och de beslut som fattats.

I mellanstatliga organisationer företräds staterna och deras intressen av politiska beslutsfattare och tjänstemän. På det sättet når beslutsfattare världspolitiken via den nationella representativa demokratin.

Demokratin möter bland annat följande utmaningar i världspolitiken:

• Agendorna för världspolitiken och inrikespolitiken är olika. De politiska frågorna är inte de samma på nationell och internationell nivå. För att kunna påverka ens på något sätt måste medborgare vara insatta i stora helheter.
• Nationella beslutsfattare har en annan roll i internationella sammanhang. Vid internationella förhandlingar representerar beslutsfattare i första hand ”landets intressen”, inte sina väljares åsikter. Inom EU måste finländska beslutsfattare binda sig vid att tala för unionens intressen även om de resulterande kompromisserna inte alltid uppskattas av de egna väljarna.
• Beslutsprocessen inom världspolitiken är ofta mycket komplicerad och lång. Många beslut fattas bakom stängda dörrar och det förs ingen offentlig diskussion om dem. Det är svårt för medborgarna att utvärdera den politik som bedrivs och det är svårt att få beslutsfattarna att ta politiskt ansvar för resultaten.
• Experter är starkt representerade i många internationella organisationer. Tjänstemän, forskare och andra funktionärer utövar avsevärd makt till exempel då de utarbetar handelsavtal eller lånevillkor för stater. På grund av stor arbetsbörda och tidsbrist har ministrar och andra politiska aktörer vanligtvis inte möjlighet att sätta sig in i frågorna lika grundligt. 
• Medborgarnas möjligheter till inflytande kanaliseras främst via medborgarorganisationer. Människor anser sig dock kunna påverka världen på många andra sätt, till exempel genom konsumtion, genom att skriva om viktiga frågor osv.

Viktiga institutioner inom världspolitiken

Inom världspolitiken finns många betydande övernationella institutioner vars beslut påverkar stater och deras medborgare: 

• FN och dess underorganisationer 
• WTO, Världshandelsorganisationen
• IMF, Internationella valutafonden
• Världsbanken (World Bank).

Alla dessa organisationer har kritiserats för ett demokratiunderskott. FN har kritiserats för att vara maktlös. WTO har kritiserats för att skapa handelsregler som gynnar vissa aktörer mer än andra. Finansinstitutionerna har kritiserats för att utöva makt som egentligen tillhör politiskt valda beslutsfattare.

Enligt kritikerna kan dessa olägenheter åtgärdas bland annat genom att öka den demokratiska insynen samt genom en öppnare, mer demokratisk beslutsprocess. Vanligtvis framförs sådan kritik av representanter för mindre och fattigare länder samt av olika medborgaraktivister och vissa forskare.

FN är ett mellanstatligt diskussionsforum

Enligt FN-stadgan har organisationen fyra huvudsakliga uppgifter. FN upprätthåller internationell fred och säkerhet, utvecklar vänskapliga förbindelser mellan nationerna, samarbetar för att lösa internationella problem och främja mänskliga rättigheter samt utgör en medelpunkt för samordnande av nationernas verksamhet.

FN är inte en världsregering och stiftar inte lagar. Ingen stat överger sin suveränitet då den blir medlem i världsorganisationen. FN har för närvarande 192 medlemsstater.

Medlemmarna har förbundit sig vid förpliktelserna i FN-stadgan. Organisationens viktigaste beslutsorgan är generalförsamlingen och säkerhetsrådet. I generalförsamlingen är alla 192 stater representerade och de har en röst var. Viktiga frågor avgörs med en majoritet på två tredjedelar. Generalförsamlingen är den mest demokratiska globala institutionen som finns. Till sin natur är den ett förhandlingsorgan och samtidigt ett viktigt forum inom världspolitiken.

Säkerhetsrådet skapades som yttersta väktare över världsfreden. Rådet behandlar endast frågor som gäller fred och säkerhet. FN:s medlemsstater har förbundit sig vid att följa och verkställa säkerhetsrådets beslut.

Rådet har 15 medlemmar. Fem av dessa är permanenta medlemmar: Frankrike, Kina, Ryssland Storbritannien och Förenta Staterna. Den senaste tiden har det förts en livlig diskussion om att förnya och utvidga säkerhetsrådet. De ständiga medlemmarna har i regel förhållit sig kyligt till kraven på förnyelse. På FN:s informationskontors webbplats (se nedan) finns utförlig information om FN och dess organ på svenska.

De viktigaste internationella rättsinstanserna är Internationella domstolen (ICJ) och Internationella brottmålsdomstolen (ICC). Internationella domstolen är ett FN-organ som utfärdar bindande domar. Endast stater kan föra mål till domstolen, enskilda medborgare kan inte göra det. Om ett land beslutar att föra ett mål till behandling av internationella domstolen så binder det sig vid att följa domstolens beslut. Därtill kan andra FN-organ begära utlåtanden från domstolen. Stater har dock i allmänhet låtit domstolen behandla endast sekundära mål.

Internationella brottmålsdomstolen är världens första permanenta domstol som behandlar krigsbrott, folkmord och brott mot mänskligheten. Domstolens uppgift är att döma i mål som gäller de mest allvarliga och omfattande brott.

Förenta Nationernas regionala informationskontor för Västeuropa - UNRIC:s webbsidor
International Court of Justice
Internationella brottmålsdomstolens webbsidor

WTO uppgör regler för den internationella handeln

Världshandelsorganisationen WTO har 183 medlemmar. WTO är den enda internationella organisationen som genom bindande avtal skapar regler för den globala handeln och övervakar efterlevnaden av reglerna.

WTO:s främsta mål är att avreglera handeln, med andra ord att avlägsna alla slags handelsbarriärer och att eliminera all diskriminering inom handeln. WTO fungerar som forum för handelsförhandlingar och löser tvister mellan medlemsländer i handelsfrågor. Regeringarna fattar enhälliga beslut i organisationen.

WTO har kritiserats för en komplicerad och hemlig beslutsprocess där alla parter inte är jämlika. Dessutom anser somliga att WTO:s avtal inskränker de nationella parlamentens makt. Avtal som skapats i WTO måste godkännas av nationella parlament för att träda i kraft.

WTO:s webbsidor (på engelska)

IMF övervakar valutornas stabilitet

Den internationella valutafonden har 184 medlemsländer. Valutafonden arbetar för att främja en sund ekonomisk utveckling och ekonomisk stabilitet i medlemsländerna.

I detta syfte följer organisationen med ländernas ekonomiska trender. Valutafonden beviljar stater kort- och långvariga lån främst för att åtgärda störningar i betalningsbalansen.

Valutafonden tillhandahåller också tekniskt stöd för stater. Stödet består av experthjälp i att genomföra den finansiella och monetära politiken och i att utbilda myndigheter.
Ett land som tar emot ett lån förbinder sig vanligtvis till ett ekonomiskt program som uppgjorts med IMF. Syftet är att stödja ländernas ekonomiska politik och reformer.

Ekonomer, statsvetare och medborgaraktivister som kritiserar IMF anser att de ekonomiska programmen inte är enbart tekniska och ”neutrala” sätt att stödja ländernas ekonomi. IMF har kritiserats för att tillämpa alltför stränga kriterier samt kontroversiella ekonomiska teorier vars följder kan vara mycket svåra att förutspå.

Dessutom har beslutsprocessen inom IMF anklagats för att vara odemokratisk. Det högsta beslutsfattande organet, styrelsen, sammanträder en gång per år. I praktiken delegeras de flesta beslut till direktionen, som har 24 heltidsanställda medlemmar.

Ett lands inflytande i IMF står i förhållande till den kapitalinsats landet bidrar med. Störst inflytande har USA, Japan, Tyskland, Frankrike och Storbritannien. Länderna hör till geografiskt bestämda röstningsgrupper. Finland hör till samma grupp som bl.a. de nordiska länderna och Estland. Numera samarbetar IMF även med medborgarorganisationer.

IMF:s webbsidor (på engelska)

Världsbanken arbetar för att förebygga fattigdom

Världsbankens uppgift är att förebygga fattigdom i världen genom att bevilja lån och kredit. Banken finansierar sociala och strukturella reformer i medlemsländerna, ger råd till regeringar, ger tekniskt stöd i olika projekt samt fungerar som samarbetspartner med privata sektorn och andra internationella organisationer och finansinstitutioner.

Varje medlemsland har en representant i Världsbankens styrelse, som är bankens högsta beslutande organ. I styrelsen, som sammanträder en gång per år, företräds Finland av finansministern. Årsmötet hålls samtidigt med IMF:s årsmöte.

IMF och Världsbanken för ett omfattande samarbete. Valutafonden och Världsbanksgruppen utgör Bretton Woods-institutionerna. Valutafonden tillhandahåller tillfälliga bistånd för störningar i betalningsbalansen och fokuserar på medlemmarnas ekonomiska problem ur ett vidare perspektiv. 

Världsbanken finansierar däremot främst långvariga strukturella reformer i medlemsländerna. Även Världsbankens lånevillkor har mötts av mycket kritik – som är både mer och mindre motiverad.

Mer på webben:
Internationellt samarbete [Utrikesministeriet]

Uppdaterad 14.3.2007