| EU-medborgarens rättigheter | Textversion |
Enligt unionens lagstiftning har EU-medborgare vissa rättigheter. De viktigaste rättigheterna är enligt EG:s grundfördrag:
EU-medborgare kan söka och ta emot arbete, erbjuda och ta emot tjänster samt bosätta sig i ett annat medlemsland.
Grundläggande och mänskliga rättigheter hör till de allmänna rättsprinciperna för gemenskapsrätten. EG-domstolen har sedan 1969 tillämpat grundläggande rättigheter som en del av de allmänna principerna för gemenskapsrätten.
I gemenskapsrätten definieras de grundläggande rättigheterna enligt EG-domstolens fasta praxis å ena sidan av medlemsländernas ”gemensamma konstitutionella traditioner” och å andra sidan av internationella människorättskonventioner.
Senare har till artikel 6 i EU-fördraget fogats att unionen som allmänna principer för gemenskapsrätten respekterar de grundläggande rättigheterna, såsom de garanteras i Europakonventionen om skydd för de mänskliga rättigheterna och såsom de följer av medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner. Medlemsstaternas gemensamma konstitutionella traditioner har därmed fogats till unionens rättssystem.
EU:s stadga om de grundläggande rättigheterna sammanfattar unionens medborgerliga, politiska, sociala och ekonomiska rättigheter. Stadgan utformar inte nya rättigheter och utvidgar inte EU:s befogenheter.
Med hjälp av stadgan har man för avsikt att förstärka övervakningen av nationella och europeiska myndigheters verksamhet som gäller stiftandet och verkställandet av EU:s lagar.
Stadgan berör inte medlemsstaternas nationella verksamhet. På den tillämpas staternas egna lagar och konstitutioner. Stadgan är inte ännu ett juridiskt bindande dokument, men kan bli det om det konstitutionella fördraget träder i kraft.
Medborgarnas rättsskydd inom gemenskapsrätten övervakas av Europeiska gemenskapernas domstol och förstainstansrätten som båda finns i Luxemburg.
Den enskilda medborgaren har dock begränsade möjligheter att vända sig direkt till unionens domstolar.
För det första måste ärendet vara sådant att gemenskapen har befogenheter att ingripa i det. För det andra är det oftast kommissionen som sköter ärendet på medborgarens vägnar eller så kommer det till behandling i EG-domstolen på begäran av nationella domstolar. Processen inleds alltså i medlemslandets egna domstolar.
En medborgare kan framföra klagomål till kommissionen i ett ärende där till exempel nationella lagar eller myndigheter kränker rättigheter som tryggats genom gemenskapsrätten.
Klagomål kan framföras exempelvis i en situation där ett direktiv inte har verkställts eller där medlemsstatens myndigheter begränsar varors, tjänsters, kapitalets eller personers fria rörlighet på den inre marknaden. Klagomål skall inte framföras i vanliga brottmål eftersom de tillhör medlemsstatens befogenheter. Kommissionen har därmed inte någon möjlighet att ingripa.
Klagomål riktas till kommissionen och kan göras på varje medlemslands officiella språk (till exempel svenska eller finska). Då den mottagit klagomålet undersöker kommissionen om medlemslandet har försummat en skyldighet som tillkommer det enligt gemenskapsrätten.
Medlemslandet bereds tillfälle att ge utlåtande innan ärendet behandlas vidare. Om man inte når en lösning kan kommissionen eller en annan medlemsstat väcka talan i EG-domstolen om brott mot grundfördraget.
Om domstolen anser att grundfördraget har brutits mot måste medlemsstaten omedelbart åtgärda situationen. Om staten som brutit mot fördraget inte följer domstolens beslut kan kommissionen väcka ny talan och yrka på gottgörelse eller vite.
Mer på Demokrati.fi:
Europeiska unionen
Mer på webben:
Ditt Europa – Privatpersoner [Europeiska kommissionen]
Unionsmedborgaren och hans rättigheter [Europaparlamentet]
Europeiska ombudsmannens webbsidor
Uppdaterad 6.9.2006