I Finland, liksom i många andra moderna demokratier, har vi under de senaste åren upplevt en trend av sjunkande valdeltagande. Orsakerna till denna trend kan vara många, men ett genomgripande tema brukar vara att det uppstått en klyfta mellan medborgarna och politiken. Folket upplever att de inte berörs av, och inte heller kan påverka politiken.

När Internet slog igenom under 90-talet var det många forskare som såg stora möjligheter att minska detta glapp mellan medborgarna och politikerna. Internet skulle möjliggöra tvåvägskommunikation på ett sätt som inte tidigare varit möjligt via de massmedier via vilka medborgarna vanligtvis kommer i kontakt med politiken.

Det fanns förhoppningar om att vända trenden och återigen aktivera medborgarna politiskt, denna gång virtuellt. Samtidigt fanns det forskare som menade att kampanjer via nätet skulle ge de mindre partierna en chans att hävda sig i konkurrens med de stora; Internet var billigare än andra massmedier vilka ofta endast de största partierna hade råd att marknadsföra sig i. 

Hittills ingen politisk revolution via nätet

Internet har hittills inte förändrat den finländska politiken, snarare kunde man förenklat säga att Internet har anpassat sig till politiken. Man måste komma ihåg att on-line världen inte är så fristående från off-line verkligheten som man kunde tro. Vare sig partierna, kandidaterna eller medborgarna blir plötsligt förändrade av att gå on-line. Alla har de underliggande syften, intressen och drivkrafter bakom sitt surfande.

Partierna vill ha röster, kandidaterna lika så, de flesta medborgarna vill kanske inte ha politik on-line överhuvudtaget, eller endast i små doser. Denna iakttagelse tror jag kommer att vara gällande även framöver även om utvecklingen on-line skulle fortsätta i samma takt som hittills. 

De stora partierna dominerar

Liksom i den finländska politiken off-line, dominerar de tre stora partierna – Centern, Samlingspartiet och Socialdemokratiska partiet – även på nätet. Kandidater från dessa partier har oftare än andra egna kampanjwebbplatser. Deras webbplatser har även mer innehåll i en snyggare förpackning.

Detsamma gäller också för partiernas egna webbplatser där man lite förenklat kan konstatera att de stora partiernas resurser gör sig påminda i en jämförelse av partiwebbplatserna. För att de små skall kunna komma ikapp de stora via nätet krävs det, enligt mig, att det sker stora förändringar av politiken i allmänhet i Finland. Internet i sig kan inte ändra rådande maktstrukturer.

Webbplatserna liknar elektroniska broschyrer

Även om man som kandidat och parti kan erbjuda besökaren möjligheter till interaktivitet är detta inte så vanligt bland de finländska kandidaterna. Ännu för några år sedan hade flera av de största finländska partierna s.k. diskussionsforum på sina webbplatser. Numera finns dessa inte alls eller har flyttat till ungdomsförbundens webbplats. För närvarande finns e-post adresser men ofta inte mycket mer.

Är det så att kandidaterna inte vet om dessa möjligheter eller inte vill ge dem, eller upplever dem som alltför arbetsdryga? Min kvalificerade gissning är att man som kandidat inte ser så mycket mervärde i att medborgarna kan diskutera via sin webbplats.

Det är viktigare att man fångar röster, och dessa finns inte via nätet ännu – därför blir insatserna halvhjärtade. I framtiden, när webben antagligen blir viktigare i takt med att nya generationer väljare växer upp, kommer kandidaterna sannolikt att vara mer innovativa med sina webbplaster. Åtminstone borde de vara det. 

Vad gör medborgarna?

Generellt sett är inte politik det som de flesta finländare använder nätet till. Endast en dryg tiondel av väljarna sökte exempelvis politisk information från nätet inför förra EU-valet samtidigt som drygt fyrtio procent följde politik via tv nyheter och aktualitetsprogram.

Valkmaskinerna är dock mer populära, ungefär en fjärdedel av finländarna har besökt en valmaskin. Det är också intressant att notera att valmaskinerna, vid sidan av unga väljare, även besöktes av lite äldre väljare. Annars är det främst bland de yngsta väljarna, i åldern 18-24 år, som nätet är en viktig källa, t.o.m. viktigare än traditionella medier.

Hur ser framtiden ut?

Man måste komma ihåg att vi ännu bara sett början av Internets historia, många dömde också ut televisionen på 1950-talet. Utvecklingen går mycket snabbt on-line och att förutspå hur webbplatserna utvecklas på ett år är redan det svårt. Det som är klart är att politiker i framtiden måste satsa mer på nätet än vad nu är fallet.

Politikerna måste i högre utsträckning än i dagsläget utveckla webbstrategier för att nå de typer av medborgare som kan nås on-line.

Även politik på nätet inte lockar helt nya människor, lockar det ändå de politiskt intresserade bland de nya generationerna. De yngsta väljarna i åldrarna med internetuppkoppling ser redan idag webben som sin viktigaste källa för politisk information.

Att helt strunta i att bedriva en nätkampanj, eller att bara göra det halvhjärtat, blir med tiden allt mer ödesdigert. Huruvida politkförande via nätet på lång sikt kan minska klyftan mellan politikerna och medborgarna återstår dock att se.

Skribenten är en forskare vid Vasa universitet