Finlands statsskick baserar sig på demokrati, vilket har stadfästs i konstitutionen (tidigare i 1919 års regeringsform och numera i grundlagen som trädde i kraft år 2000).

Demokratins grund och den representativa demokratin

Den grundläggande bestämmelsen om demokrati finns i 2.1 § i Finlands grundlag: ”Statsmakten i Finland tillkommer folket, som företräds av riksdagen”. Enligt denna bestämmelse är demokratin i Finland en representativ demokrati.

Det innebär att medborgarna deltar indirekt så att de genom val utser organ som fattar beslut och har politiskt ansvar. Enligt 25 § i grundlagen väljs riksdagen genom direkta, proportionella och hemliga val som baserar sig på lika rösträtt för alla röstberättigade.

Motsvarande bestämmelse i regeringsformen tolkades så att statsmakten tillkommer staten, men att det är folkets rätt att bruka statsmakten. Numera anser man i statsrätten att finska staten inte har någon makt i denna bemärkelse. Med andra ord tillhör den politiska makten i Finland folket.

Kommunal självstyrelse

Kommuninvånarna utgör ett slags eget folk som besitter statsmakt. Kommunal självstyrelse föreskrivs i 121 § i grundlagen. Även de andra formerna av självstyrelse som föreskrivs i grundlagen: Ålands självstyrelse, samernas kulturella autonomi och universitetens självstyrelse, spelar en viktig roll i verkställandet av demokratin.

Enligt grundlagen utgår även den verkställande makten i Finland från folket. Enligt 54.1 § i grundlagen utses republikens president genom direkt val.

I situationer där riksdagen och republikens president är oeniga skall man enligt gängse uppfattning beakta riksdagens ställning som högsta statliga organ. I en sådan situation kan nämligen inte både riksdagen och presidenten företräda folkets majoritets åsikt.

Till förhållandet mellan verkställande makt och demokrati hör även principen om parlamentarism, som uttrycks i 3.2 § i grundlagen. Enligt den skall statsrådets medlemmar ha riksdagens förtroende.

Grundlagens 43 § som föreskriver förfarandet med interpellationer samt 62 § som ålägger statsrådet att överlämna sitt program till riksdagen i form av ett meddelande kompletterar principen om parlamentarism.

Direkt demokrati i Finland

Även om demokratin i Finland i första hand är representativ spelar även direkt demokrati en roll. Enligt 2.2 § i grundlagen hör till demokratin ”att den enskilde har rätt att ta del i och påverka samhällets och livsmiljöns utveckling”. Det bör anmärkas att regeringsformen saknade en motsvarande formulering.

Rätten till deltagande innefattar till exempel: rösträtt i nationella och kommunala val samt i folkomröstningar
andra sätt att delta och påverka medborgarsamhällets självständiga verksamhet individens påverkan i sin egen närmiljö och olika former av samarbete mellan människor i allmänhet.

I 14 § i grundlagen föreskrivs om rösträtt som en grundläggande rättighet. Enligt 2.2 § i grundlagen kan individens möjligheter att påverka samhällets och livsmiljöns utveckling dock inte begränsas enbart till rösträtt i allmänna val.

Lagen förutsätter att det deltagande och den påverkan som sker genom val och representativa organ kompletteras med andra metoder, till exempel folkomröstningar.

I grundlagen föreskrivs om jämlikhet, yttrande-, mötes- och föreningsfrihet samt offentlighet, som är viktiga principer med tanke på verkställandet av demokratin. Till exempel stadgas det i 6.3 §, i samband med jämlikheten, att barn skall ha rätt till medinflytande enligt sin utvecklingsnivå i frågor som gäller dem själva.

Om det allmännas plikt att stärka individens rätt att delta och påverka stadgas i 14.3 § och 20.2 §. Enligt dessa är det allmännas uppgift: att främja den enskildes möjligheter att delta i samhällelig verksamhet och att påverka beslut som gäller honom eller henne själv och att verka för att var och en har möjlighet att påverka beslut i frågor som gäller den egna livsmiljön.

Denna förpliktelse har placerats efter föreskrifterna om rösträtt, vilket kan tolkas så att den gäller endast eller främst andra sätt att påverka än val. Lagen uttrycker dock inte detta tydligt och preciserar inte heller hur förpliktelsen skall uppfyllas.

Demokratins gränser

Folket kan inte använda statsmakten helt fritt. Folkets ställning begränsas av rättsstatsprincipen, eller snarare lagbundenhetsprincipen, som uttrycks i 2.3 §: ”All utövning av offentlig makt skall bygga på lag. I all offentlig verksamhet skall lag noggrant iakttas.”

I grundlagen stadfästs demokratin och rättsstaten egentligen som skilda principer, även om konstitutionens kärna består av principen om den demokratiska rättsstaten.

Till följd av det demokratiska lagstiftningsförfarandet uppstår förutom lagstiftning även en medborgaropinion och offentlig diskussion som också begränsar den statliga makten.

Statens suveränitet är en annan princip som begränsar demokratin. Suveränitetens omfattning utformar det område där den statliga demokratin överhuvudtaget kan fungera.

Den tilltagande övernationella regleringen och verksamheten liksom de statliga funktionernas splittring och allt mer privaträttsliga natur är andra faktorer som påverkar hur väl demokratin i praktiken genomförs. Med andra ord har det demokratiska systemet inte kontroll över och insyn i alla offentliga funktioner.

Grundlagens betydelse för demokratin

Vilken betydelse har demokratin som utformas i grundlagen? Demokratin är en av våra viktigaste konstitutionella principer och därför en av grundsatserna i den finska statsrätten.

Genom grundsatserna kan enskilda lagrum ses som en del av den rättsliga helheten. Det innebär att demokratin å ena sidan preciseras genom andra bestämmelser och principer i grundlagen och å andra sidan att den påverkar tolkningen av andra bestämmelser.

I tolkningen av konstitutionella normer skall man sträva efter en lösning som på bästa tänkbara sätt tryggar demokratin. Demokratins betydelse uttrycks till exempel i 94.3 §, som lyder: ”En internationell förpliktelse får inte äventyra konstitutionens demokratiska grunder”.

Ur ett statsrättsligt perspektiv kan demokratin lätt ses som enbart den beslutsprocess genom vilken folkets vilja utformas. Denna definition säger ingenting om till exempel maktbrukets innebörd eller om hur enhetlig folkets vilja är.

Det bör därför anmärkas att demokrati varken kan genomföras eller förstås enbart genom rättsregler. I praktiken beror nämligen demokratins funktion på många faktorer som är svåra eller omöjliga att påverka genom rättsliga medel.

Till exempel ger inte grundlagen av sig själv upphov till ett vitalt medborgarsamhälle, utan skapar endast de nödvändiga rättsliga förutsättningarna för demokrati.

Skribenten är forskare i statsrätt vid Joensuun yliopisto